dios

War war war
Talking bout you is such a bore
I'd rather talk about moi



Ni vet den där känslan. Den där känslan som bara är ibland. Den kan komma när man lyssnar på introt till en specifik låt, eller när man vakar upp efter en särskilt härlig dröm, som man bara vagt minns. Den kan komma när man hör ett oavlyssnat röstmeddelande, eller när man hittar ett gammalt fotografi från en bortglömd tid. Den kan komma när man vandrar ensam i regnet, eller när man möter någons blick i ett folkhav. Det är den känslan som gör dig lugn, trött, galen, ledsen, skrattig, sprallig, apatisk, skälvande och förlamad på samma gång. Man får den inte så ofta, men när den väl kommer, oj oj oj... Det är eurofori, det är adrenalin, det är kortisol och det är schiztofreni av allra värsta sort. Den kan försvinna snabbt, men snart, när du minst anar det, kommer det över dig igen, med full kraft.
Det är verkligen helt fantastiskt, och du vill att det alrdig ska ta slut!




Who made me like this
Was it me and God in co-production?






(Men att det kommer av ett meddelande i cyberspace är inte okej)