dios

Nu äntligen när den där fransosfittan har hört av sig och allt känns nice var jag såklart tvungen att kolla igenom hans bilder och inse att hans har en annan svensk brutta med samma jävla namn som jag. Känner jag mig som en i mängden nej men visst INTE! Det här är första gången på hur länge som helst som jag känner mig svartsjuk, och det är verkligen inte en behaglig eller speciellt mogen känsla. (Det roliga i kråksången är att jag alltid har vetat att han är polyamorös, kom igen det var hans partner som presenterade oss, och grejen är att jag själv nu håller på att kanske få käsnlor för någon annan, men jag vill ändå inte att ska ha en annan, kanske lite bättre version av mig! It's wrong I tell you, wrong!)

För övrigt är Böörlin nice. Det är asvarmt och det finns god Börek. Vad mer kan en flicka begära lix?

Hihihihi
Hahaha
Hohoho
Hehehe....

Jag har en hemlighet som ingen annan vet,
jag har en hemlighet som ingen vet
(förutom jag då såklart)

Ni andra får veta senare i veckan

min mamma och hennes vänner står och paratar om hur man skivar oxfilé och lax. vilken potatis ska man ha? bakad eller hasselbacks? hur gör man marinaden? och så lite vinegrette med mynta i? Oj gud, det ska visst bli en förrätt också. En liten räkcoctail. Så fancy. Oj oj OJ SÅ GOTT. Tanterna står och blir alldeles gastonomiskt kåta i hallen. Nu pratar de om Converse. Bara det att de säger Cónverse, istället för det traditionella uttalet Convérse. Jag känner irritationen sprida sig genom kroppen som om mitt huvud var en citruspress och någon stod och pressade citroner ner i skallen på mig. Varför denna obefogade irritation kan man fråga sig? För den är väl obefogad?
Ja, helt jävla rätt, den är så fan i helvete obefogad och jag är fan i helvete så jävla irriterad så jag bara vill ut och springa för att skaka bort frustrationen ur kroppen.
Fuck i helvetes jävla cp jävels fan shit crap fan what the fuck my god no no nononononono...!!!!
Eller jag vet inte jag orkar inte.

Jag är 18, trött, och pubertal.
Jag gillar det inte.
Jag sitter och lyssnar på The Con, vilket för övrigt har blivit en dum vana jag gör varenda gång jag är arg eller irriterad. Det har ingen hjälpande effekt alls, tvärt om. Jag blir bara mer irriterad och vill stänga av skiten och kasta datorn i marken och se den explodera. Men det gör jag inte, för det vore ju dumt.
Vad har jag för otalt med Tegan and Sara? Har de gjort något mot mig som jag glömt men undermedvetet minns när jag blir arg eller upprörd? Det skulle ju vara lite konstigt.

Egentligen borde jag vara glad, för jag skrev ett (uppenbarligen roligt) mail till en snubbe på Sthlms filmfestival som ansvarade för en tävling där de lottade ut 10 st Controlfilmer, och jag vann den inte, men idag mailade han och sa att han tyckte om mitt mail så mycket så han skulle se till att jag fick en i alla fall. Då blev jag glad. 10% mer innehåll i mitt liv. Det var ju alltid något.

War war war
Talking bout you is such a bore
I'd rather talk about moi



Ni vet den där känslan. Den där känslan som bara är ibland. Den kan komma när man lyssnar på introt till en specifik låt, eller när man vakar upp efter en särskilt härlig dröm, som man bara vagt minns. Den kan komma när man hör ett oavlyssnat röstmeddelande, eller när man hittar ett gammalt fotografi från en bortglömd tid. Den kan komma när man vandrar ensam i regnet, eller när man möter någons blick i ett folkhav. Det är den känslan som gör dig lugn, trött, galen, ledsen, skrattig, sprallig, apatisk, skälvande och förlamad på samma gång. Man får den inte så ofta, men när den väl kommer, oj oj oj... Det är eurofori, det är adrenalin, det är kortisol och det är schiztofreni av allra värsta sort. Den kan försvinna snabbt, men snart, när du minst anar det, kommer det över dig igen, med full kraft.
Det är verkligen helt fantastiskt, och du vill att det alrdig ska ta slut!




Who made me like this
Was it me and God in co-production?






(Men att det kommer av ett meddelande i cyberspace är inte okej)

On the floor of Tokyo
Or down in London town to go, go
With the record selection
With the mirror reflection
I'm dancing with myself


Well there's nothing to lose
And there's nothing to prove
I'll be dancing with myself

I've got no deeds to do
No promises to keep
I'm dappled and drowsy and ready to sleep



Jag vaknade upp i min säng för en halvtimme sedan och kände bara hur allt liksom snurrade, samtidigt som det stod väldigt still. Jag är "dagen-efter-seg". Var igår ute i Tanto med Stark och flickorna. Det var väldigt trevligt.
Men idag känner jag mig som en sån här;

Och jag tror för övrigt att jag har hittat makarna Kålrot i egen hög person, jag googlade bara ordet och denna bild kom upp. Passande don't you think?

Dagen kommer nu spenderas med att duscha, klä på mig, läsa klart min bok, handla, laga middag åt mig och bror, och sedan förhoppningsvis träffa manda och chilla lite. Det blir nice, och alldeles lagom.


Slow down, you move too fast
You got to make the morning last
Just kicking down the cobble stones

9562,5 is a magic number
yes it is
it's a magic number


Heyhey men vad säger ni brudar kan vi inte dra några dar till Köpenhamn i slutet av sommaren?
I'm sure as hell up for it!

Unhappiness, where's when I was young
And we didn't give a damn
'cause we were raised
To see life as a fun and take it if we can


Ikväll var det födelsedagsmiddag å G.
Mamma, mormor, farmor, faster, moster, jag och bror åt västerbottenpaj och glass med bär tills vi sprack. Helt enligt tradition. Sedan drack vi kaffe och åt choklad tills vi sprack igen. Också enligt tradition. Överlag var det ändå väldigt trevligt, faktiskt, mycket trevligare än vad jag någonsin kunnat hoppas på. Jag fick chansen att berätta om volontärarbetet ute i Märsta utan att någon avbröt, jag fick reda på en hel del intressanta fakta om min käre avlidne Morfar, som jag aldrig annars skulle gissat mig till. Jag fick också en hel del fina presenter för den försenade födelsedagen. Jag fick:
- Otroligt vackra blommor som nu står och tar över mitt sovrumsfönster
- Bidrag till Londonresan med ICS/IKF (International Culture Society/Internationella KulturFöreningen)
- Tre stycken vackra släktringar, en från farmor och två från mormor.

Jag fick ett läskigt röstbrevlådemeddelande från dolt nummer ikväll. Det sa åt mig att imorgon, torsdagen 31/5 2007 infinna mig på Södermalmstorg klockan 08.05. Det sa också att jag skulle ha fina kläder på mig. (Jag vet inte om jag ska ta det som en hint/pik?) Jag är naturligtvis tvungen att dyka upp, det yrakde det på och jag kan inte vara ambivalent i den frågan, mitt liv kanske står på spel! Det kan nog vem som helst hålla med mig om, t o m kanske att någon kan vidimera detta??
Imorgon får vi se...

Understand what I've become
It wasn't my design
And people everywhere think
Something better than I am

I'm barely listening to last demands
I'm staring at the asphalt wondering what's buried underneath


Apathy apathy, a word so internal, a feeling so real. I don't know, i just feel so extremly out of context, so inexisting. Well, at least right this moment. But just you wait, in a sec I'll be back to normal. Just don't know what it is...

Isn't strange, how we all, feel a little bit weird sometimes?

God, this is so frustrating, I'm going out of my mind, it's like I've left my body to someone i barley know, and right now I'm trying to reach back to the reality I'm used to live in, but I can't.

It could be the movie I just watched, Imaginary Heroes.
It was, well, honestly i don't really know what to think... No, actually i thought it was rather prosaic and pretentious, trying to paint the life of a family who's obviously dysfunctional on the verge of a serious breakdown, but on the other hand it did have one or two scenes worth seeing. Of course, if a movie gives you the feeling they're trying to send out only once or twice during the entire film, it's not really what I would like to call great, nor good. But still, there's something about it that makes my mind go back to it over and over again, making my head replay the scenes and my ears replay the lines.
But, good thought plus bad script times 2 great actors (Emile Hirsch & Michelle Williams) unfortunately equals bad movie.
Period.


A stranger with your door key explaining that I am just visiting
And I am finally seeing
Why I was the one worth leaving

My thoughts are scattered and they're cloudy,
They have no borders, no boundaries.
They echo and they swell
From Tolstoy to Tinker Bell


Nu har jag suttit med den j**** essän i tre hela timmar och har inte ens skrivit ett helt a4. Jag är patetisk.


Why don't you show your face and bend my mind?
These clouds stick to the sky
Like floating questions, why?





(varför får jag inget fucking svar!?)

Efter att för första gången varit i skolan efter det att jag blev sjuk, insåg jag hur mycket jag måste avsky att vara hemma eller på sjukhuset, med tanke på att jag tyckte mattelektionen var rolig(!?)
Väl hemma i hemmets lugna vrå inser jag hur galet jag tidigare uppfört mig, och botar nu mig själv med lite genuint icke-pluggande.

---

Lolita inspirerade mig att denna gång kort och koncist sammanfatta mitt nuvarade liv, med både ris och ros;

  


De senaste 3 inläggen som jag försökt publiciera här har på något mystiskt sätt gått upp i intet, och nu är detta mitt fjärde och sista försök.
Blev utskriven från SÖS för ungefär en vecka sedan, och har sedan dess bara varit hemma och... Ja, varit.
Jag hoppas på att kunna återvända till skolan på torsdag, då har vi ändå bara två lektioner, känns bra.

Nej nej, fuck i helvete jag kom precis på att jag har glömt att sjukanmäla mig idag. hur blir det då? usch nej det måste kollas upp, får icke glömmas bort.

Nu till helgen far familjen bort till landet, men jag stannar troligt kvar i staden Stockholm och njuter av det då vackra vårvädret.

Och så måste jag meddela att mitt nya motto för våren/försommaren "Lite mer kulturell, lite mer Hermonie Granger" nu äntligen börjar följas, Jag har tillbringat hela förmiddagen idag emd att samla oc sovra informationen till historia essän vi ska skriva, oc snart har jag nog börjat på att skriva en novell också ska ni se. Det kulturella får bli mer aktuellt sedan när jag blir frisk och kan gå ut.

Jag skriver snart igen förhoppningsvis, nu när jag faktiskt har tillgång till både internet och ideér. Adjö!        


                  

Did your Mama tell you
About me What she say
Don't go play there


Nu är föreställningarna slut, och om bara några dagar väntar ett påsklov. Skönt!
Denna period mellan sportlovet och påsklovet var som jag väntade ett par otroligt krävande veckor, men både skola, föreställningar, kår och sjukhusbesök, men nu är det snart över och jag tycker att allt ändå har fixat sig relativt bra.

Whistle, whistle
blow blow
here we here we
go go
Whistle whistle
blow blow
here we here we
go go