dios

Jag har kommit på att livet skulle vara så mycket bättre om man hade ordentligt med cashflow. Inte lite alltså, utan rätt så rejält. Mitt liv skulle i allmänhet vara så mycket bättre. Jag skulle kunna köpa kaffe stup i kvarten utan att behöva må dåligt (antingen för att caffiz-kaffet gör en magsjuk eller för att saldot på kontot är oroväckande lågt), jag skulle kunna köpa smink som inte gör att min hy möglar för att det är så lågbugdet och kemiskt, att glömma bort att lämna in hyrfilmen i tid skulle inte vara världens katastrof eftersom jag lika gärna kan köpa en ny, jag skulle kunna ha keso, avocado och en massa olika téer hemma, helt enkelt - Jag skulle kunna leva det ljuva livet. La fucking dolce vita.

Som om jag bryr mig om att pull up the people, som om jag bryr mig om Västsahara eller dvärgarnas rätt till ett jämnställt liv, det enda jag vill ha är cash och snygga skor. Är det för mycket begärt?

Härmed är en varning utfärdad: Ni som tror att jag i fortsättningen kommer skriva om min ångest och andra töntiga prettosaker har FEL, mitt nya bloggliv består av att skriva om allt jag vill ha, när jag vill ha det, och hur jag ska få det. När jag tänker efter är det nog förresten bättre starta en ny blogg där den elaka, snåla, fördomsfulla och kapitalisktiska jäveln inom mig får komma fram. Va fan, om BlondinBella kan bli Sveriges mest besökta blogg när att hon skriver om hur mycket hon äter, då kan väl jag få skriva elaka dvärgskämt på en egen sida utan att någon behöver höja på ögonbrynet?

Nice, då ses vi på LadyKar senare då.
Holla'

I threw a pebble in a brook
And watched the ripples run away
And they never made a sound


Art och Paul satter sin pragel pa hela sondagen. Vadret har ar som en vacker hostdag i oktober, eller som en tidig vardag i mars. Allt fortsatter att vara bast.

Efter en party pub- och klubbrunda med Frida och Kristin igar var vi valdigt trotta och sasade omkring pa rummet till 13tiden da vi ater igen begav oss till det mysiga kvarterscafèt. Deras Cappuccino ar den basta jag druckit nagonsin, och deras bagels gar heller inte av for hackor. Fan att det ska vara sa dyrt, jag minns det som mycket billigare i London. Servitrisen pa cafet ar sot och vimsig och ser precis ut som Felicity.
Vi promenerade sedan ivag mot Phoenix Park och vandrade runt i den stora gronskan i timtal. Vi stannade till vid Dublins Zoo och drack en varm choklad med marsmellows, fruktansvart gott och sa javla fett. Nar vi kom ut hade det borjat regna och jag ar fortfarande ratt sa blot.

Imorgon borjar skolan och jag har inte tagit ledigt, ar lite fundersam over hur jag ska gora... Tre dagar skolk ar inte basta sattet att starta en ny termin, men what to do? Funderar pa att ringa det svinigt dyra samtalet varje morgon och sjukanmala mig sa det ser battre ut pa pappret. Vi far se. Jag orkar inte riktigt bry mig.


And the leaves that are green turned to brown
And they wither in the wind
and they crumble in your hand

Put your hands up
Put your hands up
Put your hands up



Befinner mig i varldens grymmatse stad, Dublin. Nomili och jag kom hit igar, och an sa lange ar allt just fab'!
Hotellet ar fancy varre, vi har ett enormt rum med den storsta sang jag har sett i hela mitt liv, och badrummet ar i havsblatt kakel med vit marmor och har ett stort badkar. Corbigoe - no sir!

Efter att ha atit frukost pa ett litet diner i SATC-style begav vi oss ut pa stan och besokte en liten oragnic food market, ett urmysigt stalle med allt fran farska rovor till pastry's, jag kande mig valdigt urban.
Irish Gallery of Photography har nu en jattevacker utstallning av Bill Doyle, irlands beramde fotograf, sa dar vandrade vi omrking. Fotona var otroligt vackra och om Corbijn har hamtat inspiration fran nagonstans ifran sa ar nog Doyle an av kallorna.

Pa Irish Film Institute hittade vi en massa filmer, affisher och vykort, samt biljetter till I'm not there.
Vi ska se den ikvall kl.8.15, och jag langtar redan.