dios

London Calling
Speak the slang now
Boys say wha'
Girls say wha-what



07.00 Arlanda, 09.00 Heathrow.
Helt fantastiskt.
Nu har de här oändliga månaderna äntligen förflutit, och imorgon (inatt) drar vi iväg.
Packning, kirrat. Pass, kirrat. Cashflow, kirrat. Biljetter, inte kirrat.
Lite smånervöst i magen.
4 dar, lots' to do.
Eftersom jag tidigare visat min otroliga kompetens när det gäller att inte hinna beställa biljetter till livsviktiga ändamål så ska jag heller inte denna gång svika mig själv.

Jag hann inte beställa biljetter till Control.
Fuck. Mer än fuck, mycket mycket mer, men denna ilska är av slaget att jag inte kan uttrycka den. Liksom gången med dansryssen (det smärtar fortfarande för mycket för att nämna honom vid namn) så är detta verkligen en once in a life time opportunity, det är Joydan och Corbijn tillsammans, det är mina två stora heroes together in one och jag får inte se miraklet. Det måste medges att lite svider det ju...

HUR SOM, så tänkte jag iaf att, hey, jag kan nog se den i London istället, det lär väl vara ett ganska så bra substitut?

Where to go to why don't you go
Where fashion sits?



- "Man får inte sparkas i en shoe battle"

Hah! Nog det mest klockrena svar jag har fått på ett mail någonsin. Det gjorde verkligen min kväll. Vad som däremot drar ned den ganska så rejält är faktumet att jag ikväll istället för att lägga en sista hand på min bookreport istället har suttit och lyssnat på Taco och redigerat bilder i paint. Jag är lol.



Dressed up like a million-dollar trooper
Tryin' hard to look like Gary Cooper

When you go Rwanda Congo
Take me on ya genocide tour
Take me on a truck to Darfur
Take me where you would go



Snart beger jag mig iväg från Stockholmfan..! Visst, jag ska bara ut några mil norrut men det är bättre än ingenting. Där kommer jag vara avskärmad från omvärlden och bara få vara i två härliga dygn. Det blir scratch, Napoleon, promenader, värmeljus, mat, värme, mörker, lugn och fantastiska Sun att njuta av. Helt fantastiskt.
Förretsen ska jag jag inte bort nästa helg. Nu är det settled.
Hej då Stockholm!





Time and time and time and time again...

Text the adress
I'll see you later
Baby calm down!



Fast nej! Nej nej nej nej!
Jag vill inte, jag tänker inte, jag borde inte, men jag kommer förmodligen att dra dit ändå men jag vill inte vad fan ska jag ha att göra där på riktigt det är så jävla onödigt jag orkar inte det kostar pengar och till vilken nytta kan man fråga sig? Nej, jag tänker inte! Men jag vill! Men jag får inte! Det är inte moraliskt försvarbart, det är vad det är! Eller kanske snarare Inte är. Fan. Jag ville ju verkligen.
Det är mitt eget fel, det är jag fullt medveten om. Man ska inte bli kär i text på datorer, det slutar aldrig bra. Inte nu heller. hah. Jag är så patetisk, det är nästan lite pinsamt roligt.
Nej jag tänker inte lämna Stockholm, det är bara slöseri med tid, pengar och förväntningar. F A N





All I wanna do is
#%!&?#%@¤!
I get one down
In second if you wait

War war war
Talking bout you is such a bore
I'd rather talk about moi



Ni vet den där känslan. Den där känslan som bara är ibland. Den kan komma när man lyssnar på introt till en specifik låt, eller när man vakar upp efter en särskilt härlig dröm, som man bara vagt minns. Den kan komma när man hör ett oavlyssnat röstmeddelande, eller när man hittar ett gammalt fotografi från en bortglömd tid. Den kan komma när man vandrar ensam i regnet, eller när man möter någons blick i ett folkhav. Det är den känslan som gör dig lugn, trött, galen, ledsen, skrattig, sprallig, apatisk, skälvande och förlamad på samma gång. Man får den inte så ofta, men när den väl kommer, oj oj oj... Det är eurofori, det är adrenalin, det är kortisol och det är schiztofreni av allra värsta sort. Den kan försvinna snabbt, men snart, när du minst anar det, kommer det över dig igen, med full kraft.
Det är verkligen helt fantastiskt, och du vill att det alrdig ska ta slut!




Who made me like this
Was it me and God in co-production?






(Men att det kommer av ett meddelande i cyberspace är inte okej)

Message keeps getting clearer
Radio's on and I'm moving 'round my place
Check my look in the mirror
Wanna change my hair, my clothes, my face



Oktober. Höst. 2007. Ångest.
Så kan det kännas när man som jag har tillbringat en hel söndag med att sitta framför datorn och göra absolut Ingenting. Eller nja förresten, jag har ju faktiskt:
- Suttit och larvat mig på Facebook
- Lyssnat på otroliga mängder av Pet Shop Boys
- Insett att om mitt liv skulle vara en låttext så skulle det vara "Dancing in the dark"
- Provat olika outfits och insett att jag har rätt fula kläder
- Inte gjort något av det jag idag verkligen borde ha gjort, typ som att plugga och, ja, Plugga

Därav Ångesten. Med stort "Å". Jag har liksom bara insett att Stockholm är en röv och att det enda jag i nuläget vill är att ta mig så långt bort härifrån som möjligt. Om inte fysiskt så ändå mentalt. Jag har verkligen börjat tröttna på allt vad Stockholm för mig innebär, och däribland ser vi de o så oerhört flata människorna (Ja, jag vet, man ska inte säga flat, för det är töntigt och so last year och bara allmänt en grov förolämpning, men om det kommer inträffa ett mer passade tillfälle att säga det på än detta vet jag ärligt inte), de ointressanta och tråkiga händelserna, samt själva faktumet att jag själv inte har varierat varken mina omgivningar, mitt umgänge eller mitt känsloliv på alldeles för länge. Om man lägger samman dessa komponenter i Karins huvud får man till slut vad jag är nu - en fullt mognad och lynnig bitterfitta med lika mycket livsglädje och sympati för omvärlden som en mosig och halvrutten persika.





You can't start a fire worrying about your little world falling apart