dios

If You
Wanna Know
The real deal about the three
Well let me tell you
We're triple trouble ya'll
We're gonna bring you up to speed

Beastie Boys, Gröna Lund, 4 juli, 2007. En kväll att minnas. För alltid.                            

När vi närmar oss grindarna till Gröna Lund, denna vackra ljusa sommarkväll i början av juli, känns allt för tillfället oslagbart. Vi är här, på riktigt, vilket vi gång på gång måste intala oss, för att få se dem. Inte bara musik, inte bara en konsert, inte bara ett band. THE band.
Framme vid grindarna slingar sig en fasansfullt lång kö, och jag får genast magknip. Tänk om vi inte kommer in? Spänningen stiger ju närmare vi närmar oss luckan, och aldrig förr har jag känt en sådan skräckblandad respekt för kassörskor som då. Det enda som nu står mellan mig och dem, är hon.
Men jo, vi kommer in. Snabbt och smärtfritt betalar vi våra 120 svenska riksdaler och nästan skuttar in på det stora området fyllt med så mycket svallande känslor och olikfärgat sockervadd. Efter bara tre sekunder inne i parken får jag åter magknip.

Som alla vet så finns det alltid människor i ens liv som man skulle vilja undvika att behöva träffa. Någonsin. Och, som alla säkert också vet, så brukar just dessa människor ha en benägenhet att dyka upp vid de tillfällen som man minst av allt vill ha dem i sin närvaro. Så varför skulle denna kväll vara olik någon annan?
Lyckligtvis får de inte syn på mig, och vi kan lugnt traska vidare för inspektera scenen. Jag har precis passerat trapporna mellan Nyckelpigan och Fritt Fall när jag yet again står öga mot öga med en människa vars närvaro jag inte vill infinna mig i. Tur nog lyckas jag åter smita iväg utan något stifft möte, och nu står vi faktiskt framör scenen.
Den är ju inte så fin direkt.
Det är scenen på Gröna Lund, och först då inser jag på riktigt vilket otroligt nedköp dessa pojkar har gjort. De är otroliga megastjärnor, super stars, de har turnerat över hela världen och skapat uppskattad, älskad och BRA kvalitetsmusik i årtionden, och så kommer de till Sverige, och uppträder på G r ö n a n? Jag kan meddela att chocken fortfarande inte riktigt har lagt sig. På riktigt; Grönan !?

Men här var vi i alla fall. Promenerade runt, kände hur stämningen steg, hur alla omkring oss började bli mer och mer otåliga, folk började flockas runt scenen, plötsligt så var man nervöst kissnödig fast man inte förstod varför, och en halvtimme innan det ska börja kommer vi såklart på att vi bara måste köpa en tröja. I panik joinar vi den vad som känns som 10 mil långa kön, som i snigeltakt närmar sig bankomaten. Men jo, vi fick pengar till slut. Och en tröja. Den är snygg. Snubbarna som sålde dem var britter, och eftersom jag nu på riktigt var nervös så började jag prata med dem på engelsk accent jag med. Jag blev självfallet hånad för det sedan.

Men oj, nu är klockan snart dags. Musik dånar ut från högtalarna som något slags warm-up för publiken och jag hör till min förtjusning att de spelar M.I.A, som tillsammans med några andra få utvalda band always and forever kommer att finnas i mitt hjärta.
Så, plötsligt, som på en given signal, så förändras stämningen runt scenen radikalt. Som en man förflyttar sig hela publikhavet ännu lite närmare varandra och då samtidigt scenen, det lättsamma pratet omkring en försvinner och byts ut mot nervöst fnitter, några enstaka busvisslingar och rop, samt en exalterad energi från alla samlade som liksom lyfter upp en och man förstår, att nu..

Plötsligt expolderar allt. Big time. Publiken är i uppror, skriken och ropen tycks inte kunna överrösta något annat, men jo, det kan det, för nu kommer The One and Only Beastie Boys ut på scen, och alla blir som galna, resaon and sense does not longer exist, jag vill hoppa omkring men samtidigt sätta mig ned, skratta och gråta och bara blunda men aldrig sluta ögonen och jag förstår inte att jag är här och att de är här och alla är här för att höra dem och de gör det och de finns på riktigt och de börjar och publiken verkar visst ha lite krut kvar för de exploderar igen och igen, och Beastie är inte sämre, de öser för fullt och ser verkligen ut att kunna leva och festa och ösa och älska och sörja och allt blir till en stor gemensam känslofest och jag bryr mig inte längre om de irriterande Australiensarna bakom mig, jag bryr mig inte alls, jag bara hoppar och lyssnar och dansar och skrattar och inser att fan; Det här är något att minnas!



Men är det bra då? Ja, svaret är definitivt Ja. Beastie Boys har nog åldrats i kroppen men hell as no i sinnet.
Pass the mic börjar, och är inte an inch sämre än det inspelade från 15 år tillbaka. Ja, det är ett musikaliskt mästerverk och ja, de är bra, de är helt fantastiska live, och alla som missade detta tycker jag på riktigt synd om i själen, för detta var en konsert som toppade det mesta jag varit med om. Samspelet mellan dem själva och kontakten de hade med publiken var otrolig, jag skulle lika gärna kunna ha sett dem spela i mitt eget vardagsrum, så otroligt personligt och lättsamt kändes det. Mitt under en av deras nya instumentala låtar som jag inte hört tidigare slutar de abrupt spela och vänder sig mot en punkt långt borta i publikhavet. De ser upprörda men bestämda ut. 
Adrock - Eyh, stop the fighting will ya? You gotta take that somewhere else, we won't have stuff like that here! C'mon, stop the fighting, start loving eachother instead. You know, there's so much fighting going on anyways, we could use a little more love, ain't that right?
Mike D - It sure is, you gotta love eachother, or the wiiitch* (*Really high pitched) will come and get you!!
Så drar han ett ackord på gitarren, folket jublar, och låter fortsätter.
Men plötsligt sluter de spela ännu en gång. Idioterna har börjat bråka igen. Adrock säger några väl valda, Mike D och MCA instämmer, de drar med publiken och får oss att bua ut våld och hurra för "Peace and love", och jag är i exstas. Jag ville så gärna dela med av denna upplevelse, för i den stunden när jag stod i publikmassan blev jag tillfälligt frälst, och jag ville frälsa andra också. Jag ringde t.o m ett utlandssamtal för att sprida glädjen, men han hade visst tappat bort sin mobil och svarade därför inte.

När det börjar skymma ordentligt och kvällen börjar dra sig mot sitt slut är vi i publiken svettiga men lyckliga. En av de sista låtarna de spelar är Body Movin', och där tar min dansabstinens över och jag bryter ut i otroliga rörelsespasmer, och märker knappt hur jag flyttas runt bland människorna som alla dansar lika vilt som jag. Jag vet att jag tänkte att den stunden var precis som ett låtcitat, skrivet av en mycket vis man.
"When the spirit new sensation takes hold then you know".
Och jag visste. Oh vad jag visste.

Den sista låten de spelade var (oväntat?) Sabotage, där också publik tillsammans med Beastie gjorde en sista kraftansträgning och rockade järnet. Vid låtens slut kom ett dånande bifall från hela Gröna Lund, Beastie tackde, och sedan, lika plötsligt som de dykt upp, var de borta från scenen och syntes inte längre.
Vi stod kvar några sekunder, alldeles andäktiga, kramade om varann, och anslöt oss sedan till resten av publiken och vandrade mekaniskt mot utgången. Väl utanför grindarna bröt babblet ut. Det var flams och skratt blandat med orden "Kan du fatta att vi faktiskt har sett dem?" och "Fuck, det var det bästa jag varit med om tror jag".
Nu i efterhand har min maniska extas som jag kände under hela konserten tonat ned sig lite, men det hindrar mig verkligen inte från att säga att det var det bästa liveframträdandet jag har sett i mitt liv, och något jag förmodligen alltid kommer betrakta som ett kultminne.

Tack till Beastie DJ för de fina bilderna och en grym kväll!



If you can feel what I'm feeling then It's a Musical Masterpiece
If you can hear what I'm dealing with then that's cool at least
What's running through my mind comes through in my walk
True feelings are shown from the way that I talk


     

I wanna' do the freak until the break of dawn

   

Tell me party people is that so wrong?

Can you feel what I'm feelin' then it's a musical masterpiece