dios

Message keeps getting clearer
Radio's on and I'm moving 'round my place
Check my look in the mirror
Wanna change my hair, my clothes, my face



Oktober. Höst. 2007. Ångest.
Så kan det kännas när man som jag har tillbringat en hel söndag med att sitta framför datorn och göra absolut Ingenting. Eller nja förresten, jag har ju faktiskt:
- Suttit och larvat mig på Facebook
- Lyssnat på otroliga mängder av Pet Shop Boys
- Insett att om mitt liv skulle vara en låttext så skulle det vara "Dancing in the dark"
- Provat olika outfits och insett att jag har rätt fula kläder
- Inte gjort något av det jag idag verkligen borde ha gjort, typ som att plugga och, ja, Plugga

Därav Ångesten. Med stort "Å". Jag har liksom bara insett att Stockholm är en röv och att det enda jag i nuläget vill är att ta mig så långt bort härifrån som möjligt. Om inte fysiskt så ändå mentalt. Jag har verkligen börjat tröttna på allt vad Stockholm för mig innebär, och däribland ser vi de o så oerhört flata människorna (Ja, jag vet, man ska inte säga flat, för det är töntigt och so last year och bara allmänt en grov förolämpning, men om det kommer inträffa ett mer passade tillfälle att säga det på än detta vet jag ärligt inte), de ointressanta och tråkiga händelserna, samt själva faktumet att jag själv inte har varierat varken mina omgivningar, mitt umgänge eller mitt känsloliv på alldeles för länge. Om man lägger samman dessa komponenter i Karins huvud får man till slut vad jag är nu - en fullt mognad och lynnig bitterfitta med lika mycket livsglädje och sympati för omvärlden som en mosig och halvrutten persika.





You can't start a fire worrying about your little world falling apart