dios

Så, nu var man alltså 18.

Jag känner det faktiskt. I hela kroppen. Alla mina celler ner till minsta transfettsmolekyl vet nu hur mitt liv kommer se ut, OCH mina damer och herrar; Jag har nu vid mogen, myndig ålder accepterat detta faktum och min enorma längtan att få flytta in i ett radhus i Rosersberg, skaffa Volvo (eller kanske en sån där miljövänlig Ford) och deklarera varje år gör mig alldeles knäsvag. CRAVING! GE MIG NU!

För tillfället sitter jag vid datorn, tätt omsluten av en filt och dricker ett glas vitt mousserande ur Nobelservisens coctailglas med en värdig uppsyn. Jag tänker att jag inom en snar framtid kommer att tänka tankar som "När det kommer till kritan kommer jag nog rösta höger i nästa val, att vara sådär pubertalt vänstervriden är inte av intresse för mig längre, och dessutom klär jag inte i rött", "Jag undrar om priset på sjötunga på 350 kr/kg är resonabelt om jag denna månad inte köper något hundgodis till Sartre" (Ja, jag ska självfallet ha en svart German Shepard som i kölvattnet av min Svåris von Svåren-gymnasietid kommer anta det namn som ständig viskades som ett mantra i korridorerna), "Ja Carl tycker ju att vi ska köpa en sån där kick bike till Hugo men jag tycker det låter rusktigt farligt att låta honom fara iväg på den till skolan. Tänk om han trillar och gör illa sig, och så är han alldeles själv utan någon som kan trösta honom!?" Vid dessa ord inser jag vikten av att min barn snart inte längre kommer kunna leva i den slutna bubbla jag försökt hålla honom i under hela hans 8-åriga liv och min röst går ifrån allt det som Pinton någonsin präntat in i mitt huvud och jag går upp i en sån stark falsett att mitt struphuvud lossnar och mina stämband spräcks. När jag skrivits ut från sjukhuset och betalat mina operationsavgifter på 460 000 kr eftersom nu all sjukvård är privatägd har Sartre dött och vi köper Hugo en sköldpadda istället.
Jag lever mitt liv i mitt radhus, inga större förändringar sker, jag och Carl tycker inte om varandra men fortsätter vara gifta eftersom allt är mycket mer bekvämt så. När jag blir gammal kommer jag bo i Märsta och prata om att "På min tid fanns det faktiskt pendeltåg". Oh ja. Förmodligen kommer jag bli frikyrklig och bota homosexuella med förbön också.