For C, whenever I may find her
För några dagar sedan gick jag genom Katarina kyrkogård, i hopp om att hitta stenen. Även om det var hela vitsen med min omväg hem blev jag ändå chockad när den plötsligt stod där, precis framför mig. Jag behövde inte ens leta. Första gräsplätten efter entrén, första raden, till höger. Svart, stor, stålig. Marmor. Guldgraveringar, som vittnade om hennes liv och saknaden hon lämnat kvar. Två små sparvar satt på stenen, en som tittade ner mot henne, och en som tittade upp mot himlen. Eller ja, den tittade väl egentligen mot henne den med.
Jag trodde att jag skulle reagera starkt. Plötsligt minnas och återuppleva den fysiska sorgen som kändes ett bra jävla tag efter att hon försvann. Men det gjorde jag inte. Jag bara reagerade på instinkt. Snabbt, och med bestämda steg gick jag rakt fram, och satte mig bara några decimeter infrån stenen. Stirrade, undersökte, försökte förstå. "Så det är alltså här hon är. Det är alltså här du håller till nu C? Det är fint. Väldigt pampigt." Det var i stort sett det enda jag tänkte. Jag vet inte om jag tänkte extra långsamt, eller om jag hann tänka en massa annat som jag i mitt ändå något förvirrade tillstånd har glömt, för plötsligt var det mörkt och jag insåg att mitt besök hade blivit två timmar långt.
Jag har besökt stenen varenda dag sedan dess. Igår mötte jag hennes kusin där, och vi växlade några ord. Varje gång jag når fram har någon liten förändring skett vid stenen, och jag förstår att jag måste missat hennes tidigare besökare med bara några timmar, kanske t.o.m mindre än så. Vid mitt nästa besök ska jag ta med ett nytt ljus. Det nuvarande har brunnit ut, men inte hunnit ersättas.
Det är väldigt skönt att det finns en sten uppe. Jag trodde aldrig jag skulle bry mig om det nämnvärt, att minnena ändå sitter i huvudet, men stenen är mer än minnen. Det är närvaro, bevis på hennes existens. Det är en viloplatsv också för den som besöker. Den skänker någon oförklarlig känsla av lugn.
Förresten har jag hittat hennes sång nu. Jag har letat efter den länge, hela tiden tänkt att jag nog redan känner den, utan att veta att den är hennes. Men så igår lyssnade jag på Simon & Garfunkel, och plöstligt visste jag att jag hittat rätt. Titeln på inlägg skvallrar om vilken det är. Den är till dig C.
Jag trodde att jag skulle reagera starkt. Plötsligt minnas och återuppleva den fysiska sorgen som kändes ett bra jävla tag efter att hon försvann. Men det gjorde jag inte. Jag bara reagerade på instinkt. Snabbt, och med bestämda steg gick jag rakt fram, och satte mig bara några decimeter infrån stenen. Stirrade, undersökte, försökte förstå. "Så det är alltså här hon är. Det är alltså här du håller till nu C? Det är fint. Väldigt pampigt." Det var i stort sett det enda jag tänkte. Jag vet inte om jag tänkte extra långsamt, eller om jag hann tänka en massa annat som jag i mitt ändå något förvirrade tillstånd har glömt, för plötsligt var det mörkt och jag insåg att mitt besök hade blivit två timmar långt.
Jag har besökt stenen varenda dag sedan dess. Igår mötte jag hennes kusin där, och vi växlade några ord. Varje gång jag når fram har någon liten förändring skett vid stenen, och jag förstår att jag måste missat hennes tidigare besökare med bara några timmar, kanske t.o.m mindre än så. Vid mitt nästa besök ska jag ta med ett nytt ljus. Det nuvarande har brunnit ut, men inte hunnit ersättas.
Det är väldigt skönt att det finns en sten uppe. Jag trodde aldrig jag skulle bry mig om det nämnvärt, att minnena ändå sitter i huvudet, men stenen är mer än minnen. Det är närvaro, bevis på hennes existens. Det är en viloplatsv också för den som besöker. Den skänker någon oförklarlig känsla av lugn.
Förresten har jag hittat hennes sång nu. Jag har letat efter den länge, hela tiden tänkt att jag nog redan känner den, utan att veta att den är hennes. Men så igår lyssnade jag på Simon & Garfunkel, och plöstligt visste jag att jag hittat rätt. Titeln på inlägg skvallrar om vilken det är. Den är till dig C.
Kommentarer
Trackback
